nmdn

En kroppslig stormning av bibliotek i största möjliga tystnad.

Hur kan en kropp röra sig bredvid en person som läser?
Hur kan ett dansat historieberättande existera jämte det skrivna språket som finns i varje bok?

I ett nyskapat gränsland mellan den skrivna litteraturen och rörelsers läsbarhet finner vi If Only I Knew. På bibliotek, bland bokhyllorna.

Koreografen Ioannis Mandafounis bjuder in till en miljö där ljudlösa rörelser väcker frågor om mening. Verket utformas och anpassas efter situationer och upplevelser i nuet där det befinner sig. Ioannis kallar detta för omedelbar dramaturgi och berättande.

Tänk om din maskot hade åtta ben? Eller ett träd i magen? Eller att den äter spraymålad superfrukt till lunch? Eller om ryggraden var en pytonorm? Eller om bäckenet var ett glittrande skepp på världshaven? Eller om den hade en bandspelare i huvudet? Vilka slags danser kan den dansa? Hur skulle den då röra sig?

Maskot är en 40 minuter lång dansupplevelse för barn 4-8 år. Barnen tas med på en fysisk och skulptural undersökning i och utanför sitt klassrum, guidad av tre dansare, där de ges möjlighet att undersöka identitet genom att bland annat skapa deras egen maskot; en symbolisk figur som också blir deras danslärare.

Maskot är en danslärare. Maskot är en drömlärare. Maskot är ett påhitt för varje barns fantasi. Maskot är en plastskulptur byggd av skräp. Maskot förkroppsligas av dansarna och skapas av publiken. Maskot är varken pojke eller flicka, varken människa eller djur eller robot. Maskot är namnet på det vi bygger tillsammans.

”I sitt koreografiska arbete bygger Rachel Tess taktila rum som låter oss växa inåt, utåt och mot varandra. Rachel Tess arbetar ständigt med att hitta nya arenor för dansen som konstform. Hon söker sig utanför de etablerade scenerna och möter istället publiken på oväntade platser där hon agerar som möjliggörare, pedagog och apostel för danskonsten. I  sann Birgit Cullberg-anda gör hon det komplexa tillgängligt och begripligt.”

Motivering från Birgit Cullberg-stipendiet 2019

En stol, en dansare.

Detta är utgångspunkten för verket One One One av koreografen Ioannis Mandafounis.

Du sätter dig på stolen, en dansare kommer fram till dig och säger:
– Jag kommer att dansa för dig så länge vi håller ögonkontakt. Det som händer sedan är en tyst dialog, ett exklusivt möte. En möjlighet att se dans med nya ögon. Att se, att verkligen se dans. När du har sett nog kan du lämna stolen.

One One One spelas i det offentliga rummet. Tidigare har verket framförts på gator och torg, på ett fängelse i Madagaskar, på Rikshospitalet i Köpenhamn.

Koreografen Ioannis Mandafounis har utvecklat sin egen metod där intuitionen sätts i främsta rum. Dansaren blir som ett membran som säger ”ja” till alla sina impulser i relation till källan, publiken på stolen.

Verket är både ett exklusivt möte mellan två personer (publikpersonen och dansaren) men kan även avnjutas runt om detta möte.

One One One kan visas i det offentliga rummet: uppehållsrum, lunchmatsalar, aulor, shoppingcenter, sjukhus.

Vi utlovar något säreget, intimt, provocerande och underhållande. Mitt i rummet och samtiden.

Vad är en klassiker?
Fint och fult, fult är fint och upp är också ner om du hänger i knävecken från en gren.

I Pianofavoriter med Norrdans undersöker Martin Forsberg och Rebecka Berchtold smak och estetik. På scenen; en internationell ensemble och en klassisk pianist. Det kommer att dansas till den mest sönderspelade repertoaren på fullaste allvar. Für Elise, Månskenssonaten, Aria från Goldbergvariationerna.

Musiken och dansen möter en textström skriven av dansaren Rebecka Berchtold.

Vi utlovar högt och lågt, musik och danshistoria, vackert och fult i en hyllande blandning.

Norrdans blandar och ger en anarkistisk danskarneval.

Det hela skulle kunna utspela sig på en plats nära oss. Snön faller tung när familjen är på väg att möta sina grannar på en välkomstfest i det nya bostadsområdet. Det ska åkas rullskridskor. Barnen krånglar och gnäller. Mamman tvekar. Pappan står ensam med sin tillkämpade entusiasm. Familjen ramlar ut ur den trånga bilen, väl inne i skridskohallen kommer deras framtid för alltid att förändras. Någonstans i bakgrunden väcks Kärlekens väsen till liv – en uråldrig gestalt som legat i dvala under alla år av rutinstyrd vardag. Livet blir plötsligt färgstarkt och lustfyllt. Men kärleken är oförutsägbar, både när den kommer och när den går. Finalen formas till en bön om förståelse och förlåtelse. Ett allvarligt ämne, fyllt av igenkänning. Ett jäktigt livspussel, fredagsmys med tacos och korvgrillning och drömmar om gemenskap, livsglädje och kärlek i en avförtrollad verklighet. Allt uttryckt på ett språk där nutiden och vardagen rör sig tätt intill poesin.

Vad krävs för att en människa ska tappa all verklighetsförankring och gå rakt mot fördärvet, trots att samvetet upprepade gånger försöker dra i nödbromsen? Ett möjligt svar finns i dynamiken mellan paret Macbeth som i längtan efter ett meningsfullt liv inte bara förstör sin egen tillvaro, utan även drar med sig ett helt land mot undergången.

Att makt korrumperar finns det många aktuella och historiska bevis på, men aldrig har den tesen gestaltats så brutalt och inkännande som i Shakespeares Macbeth. I Verdis version har all bakomliggande psykologi förtätats till ett av operarepertoarens mest fasansfulla och gripande musikdramatiska verk. /Dan Turdén, regissör